jag har verkligen börjat uppleva hur det är att sakna människor. 
jag har två kusiner som är världens finaste. men dom bor i övik såsom min morfar och mormor också gör. jag träffar dom så sällan att man nästan blir ledsen. Ena sekunden kan kusinen knappt prata och nästa gång men träffar henne så kan hon säga långa meningar. Den andra kusinen träffade man först som nyfödd och nästa gång när han kunde ligga själv och lyfta på sitt huvud. det är så länge mellan gångerna och jag måste erkänna att jag ogillar att missa så mycket av deras liv. 

sen saknar jag per så ofta. våra träningsdagar går inte alls ihop, när jag inte har träning har han träning, och när jag inte har match har han match. det är svårt att inte sakna varandra när man nästan bara träffas på helgerna för att på veckorna är det så mycket annat som ska göras och som ska hinnas med. Han jobbar varje vardag från 07.00-16.00 och jag går i skolan och börjar ofta inte alls sådär tidigt. 
Det känns nästan som man har ett långdistansförhållande men man bor i samma stad bara några kilometer ifrån varandra. men jag saknar honom, varje dag, hela tiden. det är svårt att beskriva hur det känns men de gör oftast ont och inte få somna bredvid honom på kvällarna och att inte vakna upp med honom bredvid min sida. 
känner någon av er igen er? 

hoppas ni alla mår bra. 
jag har världens finast tjejkompisar i klassen, och ni brudar i företaget, ja vill ni ska veta att jag tycker om er. 
ni gör mig så glad när jag är ledsen, och just nu har jag en dålig period, TACK FÖR ATT NI ÄR NI! ♥♥


Min yngsta kusin Emil.




Emils storasyster Maja



sen slutligen per