varför ska allt vara så jäkla komplicerat? 
varför kan man inte bara bete sig som vuxen istället för en 4åring som bara kan säga nej och inget annat? 

är sjukt less på att allt ska ske på andras villkor. visst man kan inte tillfredsställa alla även om jag försökt, och nej det går inte... visst, alla tänker inte precis som jag och det kan jag inte tvinga någon att göra men det känns bara som att människor mest bara tänker på sig själv HELA tiden. jag önskar att vi kunde bry oss mer om varandra istället för att bli irriterade och arga direkt något händer som man inte är van vid. 

och sen vänskap? och kärlek? 
jag värdesätter mina vänner så jäkla högt. skulle göra allt för dom om jag kunde. VERKLIGEN och jag försöker vara rädd om alla de fina jag har. dock verkar allt ändå skita sig, en liten misstolkning och en liten sak jag gör får mig att må dåligare än om jag skulle ljugit eller sagt något riktigt taskigt. jag går runt med en klump i magen och hoppas över allt annat att de ska gå att lösas. och de är bara över något litet, ni kan ju tänka er hur det är om det är något stort?

och kärlek? jadu. ja är så himla nöjd med min kärlek. oavsett vad som finns hans axel att luta mig mot. 
men jag blir så förtvivlad när det inte funkar för andra och när hjärtan blir krossade. Jag mår dåligt för andras skull när de lider och jag mår bra. svårt att förklara men det är så det känns, ofta...

iaf, jag tycker vi ska försöka värna om varandra. iaf försöka? det är inte så mycket begärt men samtidigt så behövs det verkligen. Små saker kan bli så stora om man är irriterad på annat egentligen och skitsaker kan bli världens bråk helt utan anledning.